Bakom kulskisserna, del 1

Det gäller att sitta så obekvämt som möjligt när man ritar serier.
Detta för att påminnas om det lidande Jesus utsattes för.


Mäh, tjuvkika inte!


Utan cirkelmall blir det inga runda huvuden.


Note to self: Ha inte orginalen i närheten av vätska.

Simpsons-filmen

Jesus Kristus-kuken, jag var och såg Simpsons-filmen igår på nån slags form av hemmabioanläggning, men inte hemma hos någon och med flera hundra andra som jag inte kände igår kväll.
Jag hade mina starka misstankar om att filmen skulle suga rätt rejält för att de hade valt att göra den till en klyschig äventryrsaktig rulle, och visst, det funkade inte. Storyn var totalt förutsägbar.
Vad jag tycker är en stor styrka med Simpsons på TV är att man aldrig vet hur avsnitten kommer sluta, och självklart satiren. Här var satiren rätt så reducerad och skämten var på slentrian och så verkade man ha glömt bort karaktärernas karaktärer.
Det hade varit roligare om filmen hade handlat mer om livet i Springfield med alla sköna personer som lever där.

Nu är jag inte helt emot idén att huvudpersonerna från en tv-serie drar ut på roadtrip och sånt. Ett väldigt lyckat exempel är Bevis and Butthead do America, men där är deras anledning att dra ut på äventyr så jävla dumd att det blir bra, och att de hela tiden är helt omedvetna om vad de är med om och att det inte dirkekt finns någon sensmoral i filmen. De är samma snubbar i slutet som i början av filmen. De har inte kommit till några nya insikter.

Nämen, vad gör di-fredag #7

Seriebarndom del två

1986 kom det ut ett album med X-MEN (eller X:EN som de fick heta i Sverige då...) som min mamma köpte till mig på Åhléns i Skärholmen. Jag tyckte väl att det var rätt okej, men jag var mer inne på Kalle Anka när jag var fem basst. Jag visste inte vad som komma skulle.
När jag var och handlade med pappa fick jag alltid välja mellan godis eller en serietidning. Jag brukade testa lite olika. Transformers var en favorit. En dag så valde jag Stålmannen. Jag blev hooked på direkten. Jag var kär i Stålmannen. Det enda jag tecknade och tänkte på var Stålmannen. Jag önskade att jag var han. Jag satt och ritade av John Byrnes serierutor med Stålmannen i. John Byrne var min favorittecknare. Jag kunde ha snöat in riktigt ordenligt på DC (förlaget som ger ut Stålmannen och Batman i USA) om det inte var för att tidningen lades ned i Sverige i slutet av 1991.
Enter the return of X-MEN.
Vid det här laget hade X:EN blivit X-MEN även i Sverige. Jag fattade inte riktigt kopplingen i början, för flera av hjältarna var utbytta, och serien utspelade sig i Australien istället för utanför New York. Det här var verkligen sjukt spännande. Just då handlade X-MEN mycket om en ö utanför Australien där mutanter var slavar och blev satta i konsentrationsläger. Det här var det djupaste i serieväg jag hade läst dittills. Marvel som ger ut X-MEN, Spider-Man, Hulk mfl i USA satsade mer på såpopera än vad DC gjorde och det tilltalade mig. Det var rätt mycket fokus på relationer av olika slag.
X-MEN-tidningen hade en rund Spider-Man-logga på omslaget (ja, samma som min tatuering) och det hade även så klart Spindelmannentidningen (Spider-Man hette Spindelmannen i Sverige då), så den och Marvels Universum började jag också att köpa. Dels för pappas pengar, men även för min lilla månadspeng på futtiga 40 spänn.
Spindelmannen gillade jag verkligen. Dels var hans alterego Peter Parker brunhårig som dels handlade den väldigt mycket om relationer. Spindelmannen hade precis gift sig när jag kom in i serien, så den handlade mycket om att vara nygift och att ha kasst med pengar. Jag var helt förtrollad av det här och det var nu jag började att tänka på att jag själv borde göra serier.
Jag hade fuskat lite innan. Min första serie gjorde jag som åttaåring. Den hette "Fiskarpojken Pär" och handlade om en fiskarpojke som tappade årorna i sjön...
Todd McFarlane tecknade Spindelmannen och Jim Lee tecknade X-MEN. De var mina stora idoler och jag satt och tecknade av alla ansikten ur serierna de tecknat. I början var alltså min stil väldigt präglad av hur de tecknade, men filtrerat genom en 12 åring...

Seriebarndom

Jag kollade på 300 medans jag satt och tecknade. Det är en film baserad på Frank Millers serie med samma namn. Jag läste serien för några år sen och jag minns att jag inte mindes någonting av den, vilket är ett dåligt betyg.
Sen har jag dragit mig för att se filmen för alla sa att den var så kass och vidrig, men fan, jag tyckte den var rätt okej ändå. Visst, lite ologiskt är det att hjältarna är värsta äckliga fascisterna som dödar sina bebisar om de är svaga och skurken är en snubbe som accepterar queerpersoner, missbildade och vanliga snubbar som sina.

Skitsamma, det är inte filmen jag tänkte prata om, utan om vilka serier jag vuxit upp med.

Det började rätt vanligt, mamma och pappa brukade läsa Kalle Anka och Bamse för mig och min lillesyrra. Ett tydligt minne jag har är att pappa läste Kalle med en rätt djup och knarrig röst, helt jävla monotont. Han verkar inte ha fattat poängen med utropstecken eller "KVACK!". Vi låg på varsin sida av hans tjocka håriga mage och myste. Det är ett fint minne som jag valt att behålla.
Bobo var en serie som var ett försök att nå samma publik som Bamse. Jag gillade den rätt mycket för Svartevargen-kopian hette Mickel-Räv. Jag var enkel på det sättet. Det talade till mitt ego. Många kommer nog ihåg Gnuttarna som var små vita håriga saker som var Bobos polare. Det roliga var att Bobo som var ett slags troll var tillsammans med en docka. Jag har sett dokumentärer om killar som är tillsammans med dockor. Det verkar inte helt sunt.

En dag när jag fortfarande gick på dagis fick vi reklam från Tintins Äventyrsklubb i brevlådan. Jag kunde inte läsa, så jag tvingade morsan att berätta vad brevet med roliga seriefigurer handlade om. Det visade sig att det handlade om en bokklubb där man fick seriealbum hemskickade till sig. Jag satt med det där brevet på mitt rum ett tag. Jag förstod att det här säkert var dyrt och svårt att övertala mina föräldrar om att få, så jag tog svarskuvertet man fick med och så smög jag till hallen för att posta brevet ut genom brevinkastet...
Det var inte helt lyckat. För att posta sådana brev måste man ha frimärke, fyllt i talongen och dessutom ha tillgång till en postlåda. Tur nog märkte mamma vad jag höll på mig och av nån märklig anledning gick hon med på att jag skulle få börja abonnera på Tintins Äventyrsklubb.
Jag kunde inte läsa, så det var lite konstigt. I alla fall började det droppa ned seriealbum med jämna mellanrum i hallen. Det var serier som Spirou, Tintin, Lucky Luke, Johan och Pellvin och en massa annat. Jag har fortfarande kvar all de där albumen.
Eftersom jag inte kunde läsa så fick jag själv hitta på vad de handlade om.

Om det är något jag tror gynnat min fantasi och vilja att berätta historier så är det dels det att jag började med serietidningar innan jag kunde läsa, och att vi tidigt fick kabel-tv hemma. I början av 80-talet fanns det inga svenska kabel-tv-stationer, utan vi fick dras med tyska, franska och engelska kanaler. Precis som att jag inte kunde läsa så fattade jag inte vad de sa på barnprogrammen på dessa kanaler, så även där fick jag själv hitta på handlingen utifrån det jag såg. Några av mina dagiskompisar hade inte kabel-tv, så jag brukade återberätta det jag sett för dem. Det var en kick att stå i centrum så där och ha andra kids som lyssnade på vad jag berättade om.

Martin Kellerman

På förfesten igår så frågade en tjej om min bok skulle bli den nya Rocky. Jag tror jag svarade på mitt vanliga slentrianironiska vis, "Ja".
Det är så klart inte sant, men kanske inte heller så långt ifrån sanningen heller. Jag lever ett slags slackerliv på Södermalm i Stockholm och gaggar en del om en massa strunt.
Många svenska serietecknare när nog en hemlig dröm om att bli lika framgångsrika som Kellerman blivit med Rocky. Få skulle erkänna det. Drömmen är inte helt olik den att vinna 50 000 i månaden i 25 år på triss.

När jag satt och harvade med manuset till "Serietecknerskan" tidigare idag lyssnade jag samtidigt på Kellermans sommarprat på P1:s webbradio.
Några kompisar till mig tyckte att han hade varit tråkig, men jag håller inte med. Jag tyckte det var rätt spännande att få höra om ett rätt så vanligt liv. Det är skönt att det finns utrymme för sådant på radio. Jag skiter liksom i Paris Hilton och hennes lilla hund. Jag är intresserad av vanliga människor, och det är nog därför jag föredrar självbiografiska serier än idag, fast det var flera år sen det var hett senast.

Jag tror den här länken ska funka för att lyssna på Kellermans sommarprat.

Kellys

Jag är uppvuxen i Stockholm, men idag var första gången jag hamnade på sunk-hårdrockshaket Kellys. Det var precis så tragiskt som jag hade räknat med. Med stor sorg gick jag de få hundra meterna hem. Jag hatar fulla äckliga killar som säger till första bästa tjej att hon är den vackraste de någonsin sett. Jag brukar vänta tre månader innan jag säger det och självklart ljuger jag när jag säger det.

Jag har tänkte en del på det här med att vara singel i några dagar nu.
Många som blir singlar verkar vilja förändra sina liv radikalt. För de flesta jag känner verkar det där med att förändra sitt liv vara att supa mer, gärna varje dag, knulla mer och knarka mer.
För mig har livet inte blivit förändrat på något sätt egentligen. Jag går ut lika ofta som när jag var osingel. Jag knullar lika mycket som då och jag knarkar lika lite som innan.
Jag ser ingen anledning att ändra på mitt liv. Jag vill ha det så som jag alltid haft det, trots bristen på pirr. Jag fortsätter att samla på Lego och kollar på samma sajter som jag alltid kollat på varje dag och inget förändras.
Jag kan inte säga att jag är rädd för förändring. Det bara intresserar mig inte så mycket.
Även om jag bodde på månen så skulle jag leva likadant.

Jag är orolig för att min bok ska uppfattas som för enformig. Jag håller på med lite kreativa lösningar för att få kapitlena att inte kännas för lika varandra.

Fan, jag är svensk. Jag borde skriva om hur full jag är nu. Okej. jag är full. Absinten jag fick av min lillsyrra är slut. Jag har druckit en massa bärs. Jag kommer inte må bra imorgon. Fan vad kul etc.

Mera maffiga manus

Idag skrev jag färdigt ett nytt kapitel. Det känns rätt bra. Jag kom på två roliga cameos - en hög och en låg. If man is five, then the...

Idag ska jag ta en öl med Lina som jag ska flytta ihop med i slutet av augusti. Det är svårt att hitta egen bostad i Stockholm, men jag har insett att jag inte vill bo själv ändå. Det är väldigt skönt att ha någon i rummet brevid.
Jag bodde i vänsterveganfeministiskt-kollektiv i lite mer än två år, det var också bra. Det var nästan alltid någon hemma, och om jag inte ville onanera i mitt eget rum kunde jag gå till nån annans rum och besudla.
Problemet var mest att tjejer inte vågade vara hemma hos mig för de var rädda för mina feministsambos.

Och att vi bara hade en toa på sex personer. Jag har seriösa problem med att skita när andra är i närheten av toan.

Rörd

Men rörd kan jag i alla fall bli.

Fjärilar i magen

Ni vet den där pirriga känslan man får i hela kroppen när man är kär och är nära den man är kär i, jag har inte känt den känslan sen 2003. Det känns som att jag går miste om något vackert. Jag tycker verkligen inte om att gå miste om något, så jag har letat runt som en tok efter den känslan. Jag har haft förhållanden där jag tänkt att om jag bara väntar ett tag så kommer den där känslan, men den gör aldrig det.
Jag blir inte ledsen när jag tänker på det, utan mest tom och lite avundsjuk på andra som får uppleva den känslan.
Problemet är nog att jag letat för hårt. Det är inte jag som ska hitta känslan utan känslan ska hitta mig.

Jag står still här och väntar. Kom och skölj över mig.

Nämen, vad gör di-fredag #6

Dålig deal!

Jag kom just på en dålig deal jag blev erbjuden när jag gick på konstskolan Nyckelviksskolan 2001.

En tjej undrade om jag kunde måla hennes porträtt mot att hon låg med mig (ja, hon var full, men inte så full).
Jag tackade vänligen nej, för jag resonerade så här, om man vände på kakan lite: skulle man gå till en hora och ligga med horan och sen säga till horan att även måla ens porträtt som betalning?

Det här var förresten innan Adam gjorde mig till nihilist, så ett av kapitlena handlar om en senare liknande händelse (nej M, om du läser detta - du kan inte hindra mig!).

Lättare för tjejer att få ragg på krogen

Som många säkert har märkt så är det lättare för tjejer att få till ligg i och med besök på krogen än vad det är för killar.
Jag har ett tjejkompis som tycker att det är skönt att det är så, för det är lätt att få bekräftelse på det sättet.
Men så har jag en annan tjejkompis (faktiskt två, nu när jag tänker efter) som är lite inne på spåret att killar ligger med vem som helst som de får chansen att ligga med, så alltså är det inte bra som bekräftelse för man kan inte veta om killen tycker att man är snygg eller trevlig, utan att de bara ligger med en för att de kan.

Nu tror jag väldigt mycket på generaliseringar (humor är roligast om man gör det [åh, en generalisering]).

Jag vet att jag ligger med vem som helst i alla fall. Det är för att jag är en så härlig kille som inte diskriminerar kvinnor på grund av deras utseende, personlighet eller något annat! Det räcker med att vara kvinna och ha laglig ålder inne! Visst är jag bra!

De enda jag inte ligger med är de jag redan legat med och de som inte tvättar sig.
Alltså funkar det med frasen, "Hej, visst är det du som är Micke Sol? Jag har precis duschat och vi har inte legat med varandra innan så nu går vi hem till mig och gör det. Mina två heta tjejkompisar vill också joina."

Hur vi fick HIV

Man får inte skämta om allt, men har jag berättat om min teori hur vi människor först fick AIDS?
Jo, AIDS kommer som bekant från aporna och AIDS, eller snarare HIV, smittas på sexuell väg. Alltså måste någon människa varit lite väl intim med en apa.
Så jag tror att det gick till så här:
Nicke Nyfiken är som ni vet en nyfiken jävel. Han höll till i Afrika där han låg runt och drog på sig en massa HIV (apor är dåliga på att skydda sig, det är allmänt vedertaget). Till Afrika kommer Mannen med den gula hatten för han ska sno nån gammal relik till museumet han jobbar på (väldigt hedersvärt). Väl i Afrika snubblar Mannen med den gula hatten över Nicke Nyfiken och tycke uppstår.
Mannen med den gula hatten har en uppenbar känsla för mode och fördomarna säger att det betyder att han är gay, så efter att fått HIV av Nicke Nyfiken försvinner han ut på gayklubbarna i San Francisco och sprider viruset vidare.

Det här är ett helt logiskt resonemang. Det förstår alla.
Men kontentan är: Man får inte skoja om vad som helst! Det är stötande.
Som Sven Melander en gång i tiden sa, "Det där AIDS vill man inte ha igen."

Nämen, vad gör di-fredag #5

Det var kul att några skrev förslag på förra veckans bild, men ingen av er vann.
Det var ingen tävling! Mohahaha

I'm Spider-Man

Jorå, så att...
Det är nåt med runda huvuden.

Världens bästa rådgivare

Kaos

Idag har det bara varit ett rent kaos. Folk har ringt, sms:at, mailat och skällt på mig hela dagen, så jag är helt sönderstressad. Okej, det är möjligt att vissa av grejerna på sätt och vis är mitt fel, men allt är så rörigt hela tiden så det är inte helt lätt.

Jag har lagt ned jättemycket tid på att skisstexta tre kaptiel idag för att visa förlaget och så har jag skrivit manus till tre nya sidor av Try kids, samt ritat ett av dem. Ganska bra jobbat, men ändå helt efter i min plannering.
Hela morgondagen går bort för att jag ska tatuera mig, träffa Martin, åka till förorten och vattna mamma och pappas blommor och eventuellt vara livvakt åt min storesyrra och hennes yngsta dotter ifall hennes ex är i krokarna. Bring it on.

Köpt, ägt och allt sånt

När jag var ute och fotograferade så upptäckte jag att jag hade tagit på mig spenderbyxorna. Femhundra spänn senare hade jag varit på Alvglans och femhundra spänn ännu senare hade jag betalat handpenningen på en tatuering jag ska ha på vänsterarmen...

Try kids

Jo, ni läste rätt, serien Try Kids kommer så klart att ingå i boken som eget kapitel, men den ska skrivas om lite och framförallt tecknas om för att passa in bättre (nu får man inte röka på krogen, bara en sån grej).
Idag jobbar jag alltså med den serien. Jag ska gå till Debaser och fota lite referensbilder och sen måste jag smygfota inne på Carmen också.
Om du är min vän, sms:a eller ring, så går vi till Carmen ikväll!

(till er som inte vet vad Carmen är; Carmen är den finaste krogen på hela Södermalm)

This week

Innan midnatt på fredag så ska jag har gjort 20 sidor den här veckan. Så, nu är det sagt, nu ska det ske. Bra.

Annars så har jag lyxproblemet att jag inte kan bestämma mig ifall Simpsons eller Family Guy är roligast.

Förra veckan

Förra veckan var rätt tung för mig känslomässigt. Jag åkte på sån där nostalgi-ångest över mitt tidigare förhållande, men tack vara mina vänner så är jag back on track nu med siktet riktat framåt istället för bakåt mot något som egentligen aldrig var så bra.
Jag ligger tre sidor efter min arbetsplan, men det som är bra är att jag upptäckt att jag inte börjar skolan 13 augusti igen utan 27! Alltså två veckor med tid som jag inte hade någon aning om!
S W E E T

Nämen, vad gör di #5

Ja, inte vet jag. Skicka in era pratbubble-förslag!
Ni vinner inte ett jävla skit.

(Tack till Naomi Nowak för färgläggningen. Den var dyr. Nej, jag skojar.)

Ex

Idag träffade jag min förra flickvän hemma i lägenheten som vi bodde tillsammans i. Hon hade lagat min andra dator mot att hon skulle få den av mig, så jag behövde bränna ned de filer som var mina från den.

Grejen är att jag har jordens värsta fobi mot ex. Jag tycker verkligen inte om att tänka på att jag ens har ex eller att de är människor som går omkring på vår planet och ligger med andra och allt sånt. Det var alltså sjukt stressigt att träffa henne och idag har jag inte fått nånting gjort på boken för att jag sitter och lider av posttraumatiskstress som en jävla sjuttonårig tönt. Hade jag vetat att jag fortfarande skulle vara så här störd som tjugosexåring när jag var sjutton skulle jag gått i kloster och kastat nyckeln.

Nu kanske man kan tycka att det är konstigt att jag sitter och gör en seriebok om tjejer jag legat med, om jag mår så här dåligt av dem, men grejen är att det på något sätt avdramatiserar det hela för mig att göra serier om dem. Jag gör om dem från riktiga människor till seriefigurer, och vem fan kan vara rädd för seriefigurer?

Aliens och kvinnor, del två

Janb skrev så bra i en kommentar om det där med aliens och kvinnor:
"Vad är likheten med en person från det motsatta könet och utomjordingarna i Alien 1?
- Jo, det är extra pirrigt innan man ser dem nakna."

Generellt är det ju så, men sen finns det de där få undantagen när man blir kär, då vill man se personen naken igen och igen och igen i all evighet (eller åtminstonde så länge man är kär) och pirret bara växer.

Det har hänt mig två gånger. Lätt värd all smärta som kommer sen när det är över.

Och det kanske är lite med kärlek som att vara sci fi-nörd, man vill se om den där filmen tusen gånger och lära sig alla repliker utantill.

Dagens plan

Igår var Olof, Martin och David här och drack upp min rom samt spöade mig i bowling i Wii Sports. Det var lagom kul för jag fick flashbacks från gympan där jag alltid var sämst. David lyckades till och med köra med hatfrasen nummer ett, "Så länge jag är bättre än Micke hahahahahaha".

Ja, jag är sopig i sport, men jag kompenserar med andra fysiska aktiviteter (höhö på ett grabbigt sätt).

Skitsamma. Idag så kom jag på att jag behövde ett nytt kaptitel i början av boken. Det går under arbetsnamnet "Gamla ligget" och det är inte för att ligget är en gammal person, utan för att personen är ett tidigare ligg, eller egentligen inte ens ett ligg om jag ska vara helt ärlig, utan ett gammalt hångel som sen blev ett ligg, men jag ska inte avslöja för mycket.
Alltså är det manusarbete som gäller idag. Det ska bli cirka 10 sidor och jag har skrivit fyra i nuläget. Den här gången skiter jag i att göra en dramaturgisk modell, utan freestylar lite lätt och lagom. Jag vill undvika att boken blir för styltig.
Dagens bästa replik är:
"Skärholmen... M-men... det ligger ju i FÖRORTEN!"