Kellys

Jag är uppvuxen i Stockholm, men idag var första gången jag hamnade på sunk-hårdrockshaket Kellys. Det var precis så tragiskt som jag hade räknat med. Med stor sorg gick jag de få hundra meterna hem. Jag hatar fulla äckliga killar som säger till första bästa tjej att hon är den vackraste de någonsin sett. Jag brukar vänta tre månader innan jag säger det och självklart ljuger jag när jag säger det.

Jag har tänkte en del på det här med att vara singel i några dagar nu.
Många som blir singlar verkar vilja förändra sina liv radikalt. För de flesta jag känner verkar det där med att förändra sitt liv vara att supa mer, gärna varje dag, knulla mer och knarka mer.
För mig har livet inte blivit förändrat på något sätt egentligen. Jag går ut lika ofta som när jag var osingel. Jag knullar lika mycket som då och jag knarkar lika lite som innan.
Jag ser ingen anledning att ändra på mitt liv. Jag vill ha det så som jag alltid haft det, trots bristen på pirr. Jag fortsätter att samla på Lego och kollar på samma sajter som jag alltid kollat på varje dag och inget förändras.
Jag kan inte säga att jag är rädd för förändring. Det bara intresserar mig inte så mycket.
Även om jag bodde på månen så skulle jag leva likadant.

Jag är orolig för att min bok ska uppfattas som för enformig. Jag håller på med lite kreativa lösningar för att få kapitlena att inte kännas för lika varandra.

Fan, jag är svensk. Jag borde skriva om hur full jag är nu. Okej. jag är full. Absinten jag fick av min lillsyrra är slut. Jag har druckit en massa bärs. Jag kommer inte må bra imorgon. Fan vad kul etc.